Vestfold og verdensarven - FRED  NEDRUSTNING, KLIMABALANSE, HISTORIE i DELE / GAVEØKONOMIEN

"Är siktet inställt på krig eller fred?"

föredrag av Thage G Peterson vid Nordiska fredssamtal i Degerfors 12 augusti 2016.

Nordiska fredssamtal i Degerfors genomfördes fredag-söndag 12-14 augusti 2016; arrangerades av Föreningen Folket i Bild/Kulturfront Stockholmsavdelningen:

Thage G Peterson
Nordiska Fredssamtalen i Degerfors
Fredagen den 12 augusti 2016


Bästa fredsvänner!

För ett år sedan skrev jag på Aftonbladets kultursidor en artikel om neutralitet och militär alliansfrihet. Artikeln fick väl ett hyggligt mottagande. Vid midsommartid i år la någon vänlig själ ut min artikel på Facebook. Folk blev som galna efter den. Mejlade, skrev, ringde och gick på mig på tunnelbanan och t o m på Stockholms uteserveringar, där jag vistas då och då. En polare mellan Slussen och Centralen hann att ropa: jag satte upp din artikel på anslagstavlan på jobbet. Och chefen kom och sa: vi mångfaldigar och delar ut den! Vi skall banne mig inte gå med i NATO!

Jag är sedan mina SSU-år starkt emot ett svenskt NATO-medlemskap. Jag var det som Olof Palmes statssekreterare och som samordningsminister. Jag var det som försvarsminister. Jag är det ännu starkare idag! Jag vill inte att andra länder skall bestämma över Sveriges försvar och säkerhetspolitik. Min linje är att arbeta för freden – mot kriget.

Så kom i slutet av juli undersökningen! Vissa tidningsredaktioner fick skrämselhicka. SvD/Sifos undersökning visade att det hade skett ett kraftigt ökat motstånd mot en svensk NATO-anslutning.
Undersökningen visade att hela 49% av svenska folket nu säger nej. Den siffran var för ett år sedan 39%. NATO-förespråkarna hade på ett år hamnat i minoritet. Svenska folket har nu blivit ett stort problem för alla NATO-entusiaster!

Jag vill förmedla en sak till er om det jag nyss har berättat. Så får ni dra era egna slutsatser. Min slutsats är, att det är arbete i det lilla som föder framgångar. Arbete i folkrörelser och föreningar som ger resultat. Vår uppgift är att väcka de sovande. Vara väckarklocka som Elin Wägner sa!

Jag inser att jag nu har talat om en opinionsundersökning. Ett långt aktivt liv i topp-politiken har gett mig rika erfarenheter av vad opinions-undersökningar är. Att inte dra för långtgående slutsatser. Jag är heller inte så dum – åtminstone inbillar jag mig det – att jag tror att mina artiklar har haft avgörande betydelse. Men vårt gemensamma arbete i det lilla har gett resultat och jag hävdar av erfarenhet att det går att påverka opinionen. Om man har starka argument som folk förstår.

Nu har jag ett förslag. Vi skall hjälpa till med att ge ut en argumentsamling mot en svensk NATO-anslutning. Ingen utredning. Inga tröttande PM. Utan högst ett par A4-sidor, som folk kan lära sig utantill. Som vi kör ut på sociala medier dygnet runt. I alla tal och framträdanden. Förståeliga argument för alla i vårt land.

x x x

Världens viktigaste fråga idag är freden.

Krig och väpnade konflikter är idag fler och mer komplicerade än någonsin. Inte sedan andra världskriget åren 1939-1945 har världen upplevt en så omfattande flyktingsituation som i vår tid. Men samtidigt har längtan efter fred nog aldrig varit starkare än i dessa dagar.

Vi ser dagligen ondskan och eländet på TV. I sin förtvivlan sträcker människor upp sina händer vid taggtrådsstängslen och ropar: Vi vill ha fred!

Tioåriga Jaqueline, yazidisk kurd från Sinjarbergen i Irak, drömmer varje dag om det viktigaste i hennes liv: ”Jag vill vara där det är fred”.

Före avresan hit till Degerfors fick jag brev från Sigun Meder från IrakSolidaritet. Hon skrev om lidandet och den förfärliga situationen i Irak.

- Ytterligare en miljon på flykt från Mosul-området.
- - Människor hålls kvar av IS som gisslan och levande sköldar.
- - Sjukhusen är bombade.
- - Liksom stadens sista ambulans.
- - Med åsnekärror hämtas de döda och de skadade.

Men vi når inte freden med nya arméer eller genom anslutning till militärallianser. Världen behöver istället länder som står utanför de militära allianserna och som envist står upp för fredliga lösningar på krig och konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land.
Jag vill att Sverige skall ha en fredsplan. Med ledning av denna fredsplan skall Sverige ta initiativ och arbeta aktivt för fred runt om i världen.

Jag vill att Sveriges varumärke på den internationella arenan skall vara fred. Med fredsinitiativ, fredförhandlingar; fredssamtal, medling och diplomati. Vi måste göra allt för att förhindra våldsåtgärder och krig, som bara leder till svårläkta sår och revanschlust som sitter i för generationer.

Sverige måste klarare markera att vi inte hör ihop med militäralliansen NATO. Om vi ständigt deklarerar att Sverige inte skall gå med i NATO och att vi fortsatt skall vara militärt alliansfritt, så förpliktar faktiskt sådana uttalanden till att Sverige talar samma språk både åt väst och öst och att vi gör det konsekvent både till USA och Ryssland. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kan inte vara olika åt olika håll. Om den är det så kan vi inte hävda att vi är ett militärt alliansfritt och neutralt land. Konsekvens saknas idag i Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Tyvärr!

Värdlandsavtalet var en motgång för oss. Men också en motgång för fredens sak. Därför att värdlandsavtalet medverkar till att göra säkerhetsläget i vår del av Europa osäkrare. Värdlandsavtalet underminerar Sveriges militära alliansfrihet. Det innebär ett brott mot den säkerhetspolitiska linje som kännetecknat vårt land och vår utrikespolitik om att vi skall undvika steg som uppfattas som riktade mot någon av stormakterna i vår närhet.

Värdlandsavtalet ger stort utrymme och omfattande befogenheter för militäralliansen NATO på svensk mark. Röster från USA har redan innan avtalet ens är på plats aviserat vad man vill göra: missiler på östra Gotland riktade mot Ryssland och NATO-flygbaser runt om i Sverige.

För någon vecka sedan övade svenska Jas med amerikanskt bombflyg över Östersjön.

Så här är det! Och det är det som vi envist måste påminna Sveriges folk om:

Alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl i över 200 år.
Alliansfrihet och neutralitet har hållit oss utanför krig.
Sverige har byggt upp en stolt tradition av fred.

Varför skall vi lämna detta? Varför skall vi slänga över bord det som varit och är till fördel för Sverige och Sveriges folk? Detta är inte nostalgi. Utan det är realism i dagens situation. Det är just detta som vi skall tala om för Sveriges folk. I så många sammanhang som möjligt.

Som Olof Palmes statssekreterare deltog jag i många möten om NATO och neutraliteten. Det var två alternativ som då gällde. Det fanns inget mellanting. Sverige var neutralt och militärt alliansfritt – lika i både öst och väst. Eller så var det NATO.

Vid flera tillfällen samtalade jag om NATO med den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström. Hans viktigaste princip var att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik med hänsyn till Sveriges geografiska läge inte får vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik skall vara så utformad att den inte skadar någon annan stats säkerhet. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt hävdade Sverker Åström.

Den svenska neutralitets- och allianspolitiken har byggt på ett eget starkt folkförsvar baserat på allmän värnplikt. Avvecklingen av folkförsvaret och den allmänna värnplikten är det största försvars- och säkerhetspolitiska misstaget som Sverige någonsin gjort och det dummaste och det utan offentlig debatt.

x x x

Ett par ord om FN och EU.

Mer än någon annan gång har vi sett FN:s oförmåga att åstadkomma fred och försoning. FN måste restaureras och bli vägledande för fredsinitiativ. Men. FN är den enda världsarena som världen har. FN-stadgans våldsförbud är alla småstaters skydd. Därför måste vi slå vakt om FN!

FN:s betydelse har varit stor. Jag är helt säker på att om vi inte hade haft FN så hade vi nog istället haft ett tredje världskrig.
FN som mötesplats kan inte övervärderas. Även i sina svagaste stunder har FN haft en stor betydelse för att vara en mötesplats – en träffpunkt – för världens nationer.

x x x

Vi måste ha ett budskap till Sveriges ungdom om att det går att förändra världen. Att det går att vinna freden. Att det går att råda bot på fattigdomen.

Om vi inte gör det så skadar vi fredens sak. Men vi skapar också svåra skador i ungdomsgenerationen. Vi måste stå för ett positivt budskap. Ett möjligheternas budskap! Endast så kan vi få en positiv ungdom, som tror på framtiden.

Jag tror inte att jag någon tidigare gång i mitt liv har mött så mycket av oro och dysterhet över framtiden som jag möter idag.

Terrorhandlingar, halshuggningar och våld trycker ner oss. Och i dess spår följer mörk framtidsoro och pessimism. Men vi kan framkalla ljuset genom att arbeta för freden. Redan genom att presentera en agenda om fred så kan vi visa Sveriges och världens ungdom att vi tror på det godas seger över det onda och det dystra.

Jag har samlat några viktiga frågor till dagordningen:

1. Arbeta för att avsluta pågående krig och konflikter genom samtal, förhand-
lingar, medling och diplomati.
2. Förebygg krig och konflikter genom samtal, förhandlingar och
diplomati.
3. Bekämpa fattigdomen i världen, satsa på sjukvård och social trygghet.
4. Ta ledningen i miljöfrågorna.
5. Se till att världens barn får gå i skolan.

EU, som vi drömde om som en fredens organisation talar allt oftare enbart om militära lösningar och med en egen stark militär apparat. Också EU måste restaureras så att EU börjar att arbeta för freden. Det är EU:s uppgift att värna freden och bygga broar mellan väst och öst! EU bör försöka få in Ryssland som medlem i gemenskapen. Det måste finnas positiva mål i politiken. Om inte så är vi förlorade!

x x x

Så några ord om de försämrade öst-väst-relationerna.
De försämrade öst-väst-relationerna är inget önskeläge för vårt land. Det vore ingen klok politik för Sverige att ytterligare skärpa motsättningarna i Europa genom en svensk NATO-anslutning. Tvärtom! Det vore en dålig svensk politik!

När Berlinmuren föll så tändes våra förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroas oss för ett nytt krig i Europa. En lärdom som vi drog av det kalla kriget var att Sverige stärkte freden i Europa genom att stå utanför NATO. Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nord-Europa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning. Vi drömde om en ljus framtid.

NATO har stått för en militär upptrappning både nära och utmed den ryska gränsen. Vid det senaste toppmötet i Warszawa beslutades om att stationera bataljoner av NATO-soldater i Polen och i de tre baltiska länderna. Och eventellt senare i Rumänien. För att möta Rysslands alltmer aggressiva uppträdande och mot folkrätten, så möter NATO med ökad militär beredskap. Man väljer konflikt. Och dessvärre kanske också krig.

Varningar mot denna hårdare politik saknas inte.
- Professorn i öststatsforskning vid Uppsala Universitet, Stefan Hedlund, dömde nyligen ut NATO:s hårdare linje som farligt ogenomtänkt. Läs gärna hans artikel.

- - Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier ansåg i ett uttalande på försommaren att NATO bör sluta med vapenskramlet och istället utveckla dialogen med Ryssland. Han anklagade NATO för krigshetsande och för att NATO:s övningar i Östeuropa kan leda till att det säkerhetspolitiska läget försämras. ”Historien har visat att samtal är en lika viktig faktor som försvarsberedskap”, menade den tyske utrikesministern. Jag gick och hoppades på att Sveriges utrikes- och försvarsministrar skulle instämma.

- -Finlands president Sali Niinistö trotsade i juli NATO-linjen och inbjöd Rysslands president Putin till besök i Finland.
- - USA:s förre försvarsminister William Perry, som jag hade goda personliga relationer med och uppskattade mycket, beklagar i sina färska memoarer att USA gått för snabbt fram med utvidgningen av NATO österut med ryska motreaktioner som resultat.

- Det är en felsyn att tro att krig leder till fred. Att det är generaler och soldater som skapar fred och som tar bort nöden och fattigdomen. Så är det inte. Krig kostar dessutom stora pengar. Mycket stora pengar.

Afghanistankriget skulle ju bli fredens krig, sa man.

Vi som är här idag vet ju hur det gick! Talibanerna kontrollerar idag ett större territorium av Afghanistan än någon gång sedan de störtades år 2001. Afghanistan har blivit osäkrare att leva i än det var före kriget.

Människorättsaktivisten och den tidigare parlamentsledamoten Malalai Joya från Afghanistan besökte nyligen Sverige. Hon bekräftar sanningen att krig inte leder till fred. Hon beskriver att femton års krig varken har lett till fred eller till bättre levnadsförhållanden för människorna i Afghanistan. Hon skildrar sitt land som ett helvete för kvinnor. Hon säger att situationen är mer katastrofal idag än före kriget. Hon menar att de allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister.

Kriget har lett till tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land. Många afghanska ungdomar finns nu som flyktingar i Sverige. Krigsresultatet visar hur rätt vi hade som var motståndare till Sveriges deltagande i Afghanistankriget.

Det blev ingen långsiktig eller pålitlig fred. Det blev i stället mer nöd och elände. Vi fick ut vårt budskap om fredliga civila åtgärder. Istället för militära. Runt om i Sverige hade vi möten för att väcka folk till eftertanke. Vi fick många att bli motståndare till Sveriges krig i Afghanistan.

Jag talade på 134 ställen från 20 februari 2007 till december 2015 ute i alla möjliga lokaler. Mina möten nådde närmare 30.000 människor med vårt budskap.

Vi bidrog alla.

Regeringen har utlovat en vitbok. Jag utgår ifrån att det blir en korrekt redogörelse utan att sanningen skjuts åt sidan. Det är vårt absoluta krav! Det skall vi påminna om och bevaka. Om inte sanningen kommer fram om krigets totala kostnader så får vi kräva en särskild utredning om detta.

Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i Afghanistansolidaritet, medverkar här på konferensen om Solidaritets egen vitbok.

x x x

Interventionerna i Afghanistan, Libyen och Irak är inga lysande eller trevliga exempel till eftervärlden. Tvärtom!

Det minsta man kan säga är att det fordras en ny politik. Och en ny inställning till hur konflikter och krig skall lösas.

Naturligtvis skall vi ha goda och vänskapliga relationer med USA. Men detta får inte hindra oss från att ha goda och vänskapliga relationer också med Ryssland.

Istället för vapenskrammel bör Sverige återuppta samtalen med Ryssland på alla nivåer. Det betyder inte någon acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten. Eller undfallenhet mot en stormakt. Jag står naturligtvis bakom protesterna mot Ryssland för annekteringen av Krim.

Men vi måste inse att Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Och en del av Östersjöområdet. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Isolering och utfrysning av stater är en mycket farlig väg. Det leder bara till hot om våld. Se på Nordkorea.

Sverige har en skyldighet att åstadkomma fredliga kontakter i vårt närområde genom besöksutbyte, handel och turism. Fredliga möten mellan människor skapar på sikt fred. Det finns de som skrattar åt att vi hävdar att turism för länder och folk närmare varandra. Och att turistbåtarna över Sundet och Ålands hav har en fredlig betydelse. Låt dem skratta och håna oss. Vi vet att vardagligt umgänge skapar goda relationer.

Jag har i sommar läst om Vilhelm Mobergs ”Förrädarland”. Gör gärna det ni också. Vilhelm Moberg skildrar i sin bok hur invånarna i gränssocknar utmed två länder byggde fred med varandra genom att umgås och göra sysslor tillsammans. Kyrkan och sockenborna var fredsstiftare genom sitt uppträdande i vardagen. Människor idkade fred genom sitt sätt att vara människor. Man levde i fred med varandra. Det behövdes inga skrivna lagar och regler. Det var fredstraditionerna som man tillämpade. Det visade hur närhet och fredligt dagligt umgänge kan innebära fredliga förhållanden och ett främlingskap för krig.

Freden måste ha ett djup. Att freden blir en del av oss själva. Freden måste i varje människa komma inifrån. Fred hör samman med humanism och kärlek. Fred och godhet hör också ihop. Utan godhet, kärlek och humanism går det inte att bygga hållbara broar mellan länder och folk. Det måste finnas både djup och samhörighet i vänskaps- och grannrelationer. Ärkebiskopen em K G Hammar har sagt: ”Fridsamma människor, människor med fred på insidan, bygger fred”.

För mig är de båda ärkebiskoparna Nathan Söderblom och K G Hammar Svenska kyrkans två fredsapostlar.

Ämnet krig och fred tar Nathan Söderblom upp första gången i ett nyårsbrev 1897 till Gefle-Posten.

I detta nyhetsbrev finns ett intressant resonemang, som dessutom är mycket aktuellt in i våra dagar på 2000-talet. Betraktelsen i tidningen går under namnet ”Den väpnade freden” och skildrar tsarbesöket i Paris 1896, med en fransk-rysk allians som resultat; en ”hörnsten för fredens bevarande”. Söderblom är skeptisk till officiella fredsförsäkringar. Folken vill ha fred, men deras regeringar, som predikar fred vill ha upprustning, bara för som det heter att stärka försvaret. Men vem, frågar sig Nathan Söderblom, skall man försvara sig mot, då alla vill ha fred? Vad kan man lita på, undrar Söderblom: fredsproklamationerna eller det faktiska handlandet. ”Man måste ju mera tro på det man ser än på det man hör”.

Nathan Söderblom påpekar att alla tvister måste avgöras genom vänskapliga metoder och inte genom krig. För Nathan Söderblom gällde: Freden först. Därefter ekumeniken i fredens tjänst.

Ekumenik handlar i hög grad om fred. Men inte bara om fred i bemärkelsen att skapa eld upphör. Utan om att gå till grunden med krigets och konfliktens orsaker och fasor. Ett ekumeniskt samarbete kan vara ett gångbart redskap i byggandet av en fredskultur. En fredskultur utan gränser.

K G Hammar har gjort flera tydliga markeringar om att begreppen fred och rättvisa är starkt förbundna med varandra. Ingen fred kan uppnås utan rättvisa, menar Hammar. Han hänvisar till en samtida röst, en kyrkoledare och kväkare, Jean Zaru, som uttrycker ”den stora freden” så här: ”Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp”.

K G Hammar fortsätter att citera Jean Zaru: ”Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser”.

Bästa fredsvänner!

När vi på söndag lämnar Degerfors så har vi många arbetsuppgifter att ta oss an. Vi kommer att möta tusentals hänförda människor för vår sak. Men vi kommer också att få möta motvinden.

Ni skall få några ord med er på vägen. Jag tar dem från Margareta Ekströms dikt ”Instruktion för skalbaggar”.

”För att man ska kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda”.

Tack!




Anförande av juristen Erik Göthe om

Freden, FN och folkrätten

vid Nordiska fredssamtal i Degerfors 13/8 2016. Nordiska fredssamtal i Degerfors genomfördes fredag-söndag 12-14 augusti 2016 arrangerades av Föreningen Folket i Bild/Kulturfront Stockholmsavdelningen.

Vad är folkrätt?

Folkrätt är de regler som ska gälla mellan stater och har funnits i flera hundra år. FN bildades 1945 för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. I modern folkrätt är FN-stadgan folkrättens främsta rättesnöre. Den som vill förstå mer om folkrätten idag bör läsa boken Lagen mot krig

Förbud mot våld eller hot om våld mellan stater

FN-stadgan förbjuder användande av våld staterna emellan. Det finns bara två undantag:

1. En stat som angrips med våld får använda proportionellt våld för att försvara sig tills FN:s säkerhetsråd kan ingripa med åtgärder för att återställa internationell fred och säkerhet.
2. Säkerhetsrådet har rätt enligt FN-stadgans kapitel VII att fastställa vad som är hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och kan fatta beslut om lämpliga åtgärder som ska vidtas. FN:s säkerhetsråd har i princip ensamrätt enligt FN-stadgan att ta till tvångsåtgärder för att återställa internationell fred och säkerhet.

Det finns i praktiken en del bekymmer för den som då tror att FN kan klara allt. Av säkerhetsrådets 15 medlemmar är de s k fem stora ständiga medlemmar, som var och en har vetorätt: Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien, USA. Det är anledningen till att FN inte alla gånger kan ingripa och att en stat som hotas eller angrips får klara sig själv.

Mot stormakter som struntar i den eller försöker kringgå FN-stadgan och dess våldsförbud finns en majoritet av världens stater som håller fast vid den. Det ska man inte glömma och det är i det lägret som alla vi som vill ha fred hör hemma.

*

Det finns en spontan humanitetskänsla bland många människor i västvärlden som gör att man vill blanda sig i inrikeskonflikter i andra stater för att rädda människor i nöd och fara. Det gäller bland liberaler och ”vänstern” men det gäller särskilt bland professionella mänskliga rättighetsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International och hos FN-förbundet, i övrigt ingen nämnd och ingen glömd. Resultatet blir i krissituationer att de ropar på militär intervention och ger politiskt stöd till stormakternas krigsplaner.

I den internationella folkrättsdebatten har skapats försök att teoretiskt förklara sådana interventioner som folkrättsenliga. Kriget skulle vara en ”humanitär intervention” påstods det. Som det mot Somalia i början på 90-talet, som det mot Jugoslavien 1999. En variant försöktes senare i kriget mot Libyen 2011, där det hette att Gaddafis regering inte uppfyllde sitt ansvar att skydda befolkningen. Resultaten av dessa humanitära insatser ser vi i dag. Bägge teorierna dog med dessa försök. Som förre biträdande generalsekreteraren i FN, Marcel Boisard, skrev i oktober 2011 om Libyenkriget:

- Ingenting har respekterats. Inga verkliga förhandlingar för eldupphör har ägt rum. Flygförbudszonen användes för att stödja rebellerna. Skydd för civila var förevändningen för att rättfärdiga varje operation…Principen om ”skyldighet att skydda civilbefolkningen (R2P)" dog i Libyen precis som ”humanitär intervention" dog i Somalia 1992.

Så långt den franske diplomaten Boisard.

Folkrättsbrott och folkrättsbrott
FN-stadgan måste man hålla fast vid om man vill att det ska råda fred. Men det finns också mer att säga om det.
När Saddam Hussein – efter att ha lurats av USA:s ambassadör - annekterade Kuwait 1990, ledde det snabbt till Gulfkriget 1991 mot Irak.

Vid ungefär samma tid genomförde Indien annekteringen av den portugisiska kolonin Goa. Knappt någon lade märke till det.
Och för två år sedan annekterade Ryssland Krimhalvön, vilket föranledde västvärlden talespersoner att dundra om det aggressiva Ryssland.

Det är inte fel att konstatera att dessa tre annekteringar stred mot FN-stadgan. Tvärtom. Men jag nämner dem här för att påminna om att en fredsrörelse måste kunna erkänna detta och samtidigt göra politiska bedömningar av sådana handlingar och vad de betyder för frågan om krig och fred.

Det är helt fel, anser jag, att påstå att Ryssland är aggressivt med hänvisning till annekteringen av Krim. Men vilket det är, måste man komma fram till genom politisk analys.

Vad var det som skedde med Libyen 2011?

Till skillnad från de fredliga demonstrationerna i Egypten, Tunisien, Bahrain, Jemen, Saudi-Arabien och på andra håll i arabvärlden, hade de demonstrationer som började i Libyen 17 februari 2011 urartat till ett inbördeskrig inom några dagar. Båda sidor hade stridsvagnar, stridsflygplan, luftvärnsvapen och tungt artilleri. Regeringsstyrkorna bestod huvudsakligen av tränad militär, medan den väpnade oppositionen bestod av både deserterande soldater och mängder av civila som beväpnat sig. De som kände libysk politik visste att det i Benghazi fanns gammal opposition mot Gaddafi.

Den franska regeringen beslöt att erkänna rebellerna i Benghazi som ”det libyska folkets enda legitima representanter”, i realiteten efter folkrättlig bedömning en krigsförklaring mot Libyen.

Den 17 mars antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 under FN-stadgans kapitel VII med 10 röster för, inga emot och fem som avstod. De man kunde vänta sig skulle kunna inlägga veton, Ryssland och Kina, gjorde inte det. Kap VII gäller hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar – alltså internationell fred.

Resolutionen innebar bl a att en flygförbudszon över Libyen infördes, med en del oklara formuleringar.

Men iredan inom 42 timmar hade ett anfall mot den libyska regeringens trupper påbörjats, enligt den brittiske försvarsministern William Hague med syfte att döda Libyens ledare.

Trots att det förnekades att avsikten var att döda Libyens ledare, anfölls bostadskvarter och anläggningar där överste Muammar Gaddafi brukade vistas. Redan efter den första dagens bombningar rapporterades att mer än ett 50-tal civila däribland kvinnor och barn dödats.

Legosoldater från Qatar och särskilda förband från Frankrike och Storbritannien sattes i land i Libyen. En rad länder stödde attacken mot Libyen. Sverige sände JAS Gripen för att spana in bombmålen. I Sveriges riksdag var det nedslående nog bara Sverigedemokraterna som röstade emot Sveriges deltagande i kriget – som alltså stred mot resolution 1973 och mot FN-stadgans våldsförbud.

Men i Rinkeby i Stockholm höll vi ett opinionsmöte mot Libyen-kriget med de amerikanska kongressledamoten Cynthia McKinney som talare. Hon hade varit i Tripoli under bombkriget. Folkets hus var fyllt till sista plats. De massmedier vi kontaktade om mötet var ointresserade.

Den libyska regeringen hade inte någon representant närvarande vid säkerhetsrådets möte den 17 mars, på grund av att Libyens utnämnde ambassadör, generalförsamlingens tidigare president Ali Abdel-Salam Treki, nekades inresetillstånd till Förenta Staterna.
Men den f d libyske ställföreträdande permanente representanten Ibrahim Dabbashi, som mer än en vecka tidigare officiellt hade befriats från sitt uppdrag för att han övergått till oppositionen i Benghazi, fick vara med vid säkerhetsrådets mediabevakning för att göra ett uttalande och svara på frågor. Alltihop en skandalös överträdelse av FN:s säkerhetsråds procedurregler.

Städer där befolkningen stödde Gaddafi och gjorde motstånd bombades urskillningslöst med många döda. Gaddafi lynchades. Från att ha varit Afrikas mest välmående land - med god ekonomi, stor guldreserv, regeringskontroll över centralbanken och oljan och en enastående välfärd - blev Libyen ett eländigt tillhåll för stridande beväpnade grupper, varav en del så småningom övergick till att terrorisera Sahal-länderna i Nordafrika och till att strida mot Syrien.
Sedan 2011 förs ett smutsigt krig mot Syrien

Man bör ta lätt på vad svenska massmedier påstår om de krig som pågått de senaste årtiondena. Massmedierna följer ängsligt amerikanska massmedier och känner jag dem rätt, kommer de att svänga, om eller när den amerikanska politiken svänger.

Det är klarlagt att Syrien är utsatt för angrepp från främmande makter sedan 2011, med beväpnade grupper som släpps in i Syrien över den turkiska gränsen. De utländska legoknektarna/terroristerna kommer från främst SaudiArabien, Qatar, Libyen och Turkiet, med finansiering från främst SaudiArabien och Qatar. Stöd kommer även från USA och Storbritannien. De stater som tillåter och främjar detta bryter mot FN-stadgans våldsförbud. Syrien har då rätt att också använda våld för att värna sitt territorium.

Obama har fortsatt sina föregångares politik och har grundat den på att Bashar al Assad ska avgå, att ingen koalition med Ryssland mot IS/Daesh är möjlig, att Turkiet är en pålitlig bundsförvant i kampen mot terrorismen, och att det finns s k moderata oppositionsstyrkor som USA kan stödja. Det ser allt darrigare ut med förutsättningarna för den amerikanska Syrien-politiken. Några fredliga oppositionsstyrkor finns ju inte ens.

USA har bombat i Syrien sedan en längre tid med påstående att kampen mot IS kräver det, men utan att fråga den syriska regeringen om lov. Det finns uppgifter om att bombningarna sker på så sätt att USA:s favoriter bland upprorsmännen gynnas genom att IS/Daesh drivs emot den syriska armén.

Om Assad skulle avgå, vet han och alla andra syrier att den president som de utländska makterna sätter i hans ställe lika lätt också kan avsättas av de utländska makterna. Assad tycks veta att han har en skyldighet inför sitt folk att inte avgå.

Vad är Rysslands roll? Ryssland har inbjudits av den syriska regeringen att stödja krigföringen mot den väpnade oppositionen genom flygunderstöd till den syriska armén.

Rysslands militära insats i Syrien har kommit på begäran av Syriens regering mot en utifrån kommande angripare. Under sådana omständigheter blir hjälpen även folkrättsligt sett en del av Syriens försvar mot utländskt militärt angrepp.

Det kan hända att Syriens regering inte formellt har underrättat FN:s säkerhetsråd om att landet är utsatt för militärt angrepp, på det sätt som FN-stadgan föreskriver. Om det inte skett kan det kanske bero på att så mycket talat för att Syrien inte har mycket hjälp att få därifrån.

För att den ryska krigsinsatsen för Syrien skall vara folkrättsligt laglig krävs dessutom en annan sak, nämligen att Assads regering har tillräcklig kontroll över landet och alltså med viss rätt kan fortsätta att kalla sig Syriens lagliga regering.

Enligt en artikel jag läste av en svensk advokat skulle Assad-regimen hösten 2014 bara ha kontroll över halva landet. Artikelförfattaren drog då slutsatsen att Assads regering är för svag för att begäran om militär intervention från Ryssland ska vara folkrättsenlig. Jag menar att han gör sig skyldig till ett grovt önsketänkande. För det första är Syrien rätt ojämnt befolkat. Räknat efter befolkningen har Asads regering snarare kontroll över 80-90 % av landet och Assad personligen har över 70% stöd för sin politik. Landet har också en stark och numera stridsvan armé.

För det ändra ligger det nära till hands för en äldre svensk som jag att jämföra läget för Syrien med det angripna Norge våren 1940 eller regeringssidans försvar mot francorebellerna och Tysklands och Italiens intervention i Spanien på 1930-talet.

Vad som politiskt sker om Assad skulle avgå är att Syrien förvandlas till ett nytt Libyen och blir ytterligare en kaotisk plattform för destabilisering av nya länder och ökad risk för mer omfattande krig. Det är naturligtvis det som föresvävar både Ryssland och Kina, kanske så smått också Tyskland och Frankrike. Strategerna i Washington räknar med det sedan länge.

Men även bland högre militärer i USA har det faktiskt höjts röster om att det skulle ligga i amerikanskt intresse att samarbeta med Ryssland för att lösa konflikten – åtminstone enligt den välunderrättade Seymour Hersh: Military to Military www.tffr.org).
I Sverige finns en gammal rädsla för Ryssland som uppmuntras kraftigt av press och TV efter att Ryssland annekterade Krim i strid med FN-stadgan. Men att Ryssland nu hjälper Syrien militärt och att Syriens armé får nya framgångar är bra för freden.

Jag inte ensam om att anse detta. I Svenska Dagbladet skrev Hans Blix bland annat följande:

- Den ryska insatsen i Syrien kanske kan komma att visa att Ryssland är berett att inte bara försvara vitala egna intressen, utan också att medverka till att lösa internationella konflikter.

Det är ju just det som FN-stadgan syftar till att åstadkomma.
Ty, som yttrades av den amerikanske folkrättsexperten Curtis Doebbler, en av de få som inte är som de flesta folkrättsexperter i USA: ”Bruket av våld på ett sätt som strider mot existerande folkrätt är kanske den största skadan mot mänskligheten på lång sikt.”


Föredrag av Jan Myrdal:"Visst kan folket värvas till självförintande krig" vid Nordiska fredssamtal i Degerfors 13 augusti 2016. Nordiska fredssamtal i Degerfors genomfördes fredag-söndag 12-14 augusti 2016; arrangerades av Föreningen Folket i Bild/Kulturfront Stockholmsavdelningen:


Bild: Omslagsbild till Collier´s 27 oktober 1951


Visst kan folket värvas till självförintande krig.

Jan Myrdal

Nordiska Fredssamtal, Degerfors, 2016-08-13

Kära vänner!

Det finns fyra skäl att jag inleder med att be er noga se och tänka på detta omslag hösten 1951 till en dåtida Förenta staternas populärkulturella kvalitetstidskrift.

Dels för att just det då förberedda kriget 1952 – 1960 (längre in i tidskriften finns den stora bilden av atomsvampen över Moskva) i vilket Förenta staterna skulle krossat Sovjetunionen och i sin ideologiska mening befriat såväl dess folk som folkdemokratierna faktiskt icke ägde rum.

Dels för att påminna om att detta inte var MacCarthyister utan där skriver de då stora namnen i en allmänt då anständig och vänsterinriktad opinion, alltifrån Koestler och J. B. Priesley till Walter Reuther, för detta kommande krig. Vi som var med minns hur också svenska media – bläddra i DN:s lägg – i realiteten trummade för detta krig och dess goda oundviklighet.

Dels för att vi i den dåtida fredsrörelsen av mycket olika politisk färg faktiskt trots detta mobiliserade världen runt och kunde bidra till att Koreakriget inte utvecklades till kärnvapenkrig och i stället tillslut utmynnade i vapenstillestånd och att detta i Collier's avbildade och hyllade krig i Europa inte blev av då för sextiofem år sedan.

Men dels – kanske framförallt – för att det finns långa vågor i historien genom skiftande ideologier och bilden jag visar kunde också efter justering av detaljer som hjälmdekoration (NATO-symbol skulle nog ersätta FN-symbol) tolkas som om den skapats för att mobilisera vår folkopinion för en NATO:s krigsinsats österut i Europa nu 2016. Läs DN:s ledare. Tingsten skrev bättre men den antiryska världsbilden är samma. I Moskva sitter fienden. Nu heter han Putin.

Därmed över till själva frågan. Att en härskare, en härskande klass, får – och måste få – stöd och hjälp av de behärskade borde vi veta.
Föreställningen att de kan härska enbart med terror och förtryck är vilseledande. Minns Nazi-Tyskland. Flera gånger har jag hänvisat till Saar-omröstningen 1935. Att Hitler sedan ännu på senvintern, förvåren 1945 hade stöd från det tyska folket och den tyska arbetarklassen beror alltså inte bara eller ens huvudsakligen på terror och propaganda. Även om den förra var blodigt verklig och den senare medveten och skicklig.

Ty vi får inte glömma två förhållanden. Dels att Hitlertyskland plundrade hela det ockuperade Europa och delade ut en del av det som plundrats till det tyska folket. (Om detta har Brecht skrivit en viktig dikt.) Dels att administrationen fungerade med tysk effektivitet in i det sista. Läs i Victor Klemperers dagbok hur han och hans hustru lyckades byta sina identiteter efter det stora flyganfallet mot Dresden i krigets slutskede. Han blev i sina papper inte längre jude utan nu ädeltysk och kom i detta krigets slutskede så att ta del av den goda administrativa hjälpen för utbombade och utslagna. Betydelsen av detta blev jag klar över i TDR på femtiotalet. Detta bidrog till den verkliga svårigheten med avnazifieringen.

- Du måste förstå, sade Maj Bredel till mig, att de alla är mycket beresta. Envar har rest och krigat över hela Europa,
Det var som när den härskande klassen i Förenta staterna genomförde sitt väldes expansion västerut mot Stilla havet. Ursprungsfolken förintades i så kallade indiankrig. Också från Europa deltog i detta folkförintade de efter nederlaget 1848 flyktade revolutionärerna och vanlig från förtrycket invandrad underklass. För att få jord och förmåner. Vilket ideologiskt av dem tolkades som medborgarrätt och republikansk frihet.

Eller tag den engelska arbetarklassens inställning till förtrycket i Irland, till det indiska upprorets män 1857, till boerkriget. De stödde av materiella skäl de härskandes politik. I bästa fall var de likgiltiga. Visst kan detta förklaras. Marx gjorde det, Engels med, för att inte tala om Lenin. Men man kan lika gärna gå till den gamla folkvisheten:

När det regnar på hönan droppar det på kycklingen. Ja, det finns en traditionell underklassinställning som konstnären Birgitta Liljebladhs mor inte bara som skämt formulerade med orden: Jag röstar med högern för de har det så bra. Det är bara att slå på populära underhållningprogram på TV som Downton Abbeyför att se själv.
Jag tar nu två klassiska men motsatta exempel från västliga stormakters väg till att bli krigförande i Första världsskriget. Inför det kriget var alla politiskt aktiva på vår kant både medvetna om de ekonomiskt/politiska krafterna bakom kriget (se de enstämmigt antagna resolutionerna från Internationalens konferens i Basel 24 och 25 november 1912) och om krigets verklighet. Tag fram läggen med reportage, krigsskildringar, från de dåtida Balkankrigen. Realistisk blods- och våldpornografi av vidrigaste slag.

Det ena är den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppens ställningstagande den 4 augusti 1914 när de efter fraktionens majoritetsbeslut röstade för krigskrediter. (Och gjorde det som riksdagsrepresentater från vänster genom att inte blott som borgarna avsluta sessionen med att hurra för kejsaren utan samfällt som socialister stod upp och hurrade för ”Kejsaren, Fosterlandet och Folket”.) Vi brukar säga att fisken ruttnar från huvudet och att världens då erkänt mäktigaste arbetarparti, det tyska, kollapsade efter ledarnas förräderi. De kunde genomföra detta just genom den föredömligt starka partidisciplinen. Det tyska folket, med den tyska socialdemokratiska arbetarklassen i spetsen gick så sjungande och patriotiskt hurrande ut kriget. Marscherade partitroget mot döden i Flanderns gyttja.

Men 1957 visade Jürgen Kuczynski, kommunist och ekonomhistoriker i sin bok Der Ausbruch des ersten Weltkrieges und die Deutsche Sozialdemokratie att detta var en förenklat falsk historieskrivning. (För detta blev han av parti och regering i TDR skarpt kritiserad, räddades enbart av sitt internationella storhet från uteslutning och straff.) Han hade gått igenom den tyska socialdemokratiska pressen, såväl centralt som lokalt. Den hade under det nya imperialistiska skedet efter århundradeskiftet med något enstaka undantag sysslat med att prägla hela sin läsekrets i partiet med allmänt rysshat och krav på nationellt försvar mot Ryssland. (Man hade utan historisk analys också använt sig av vad Marx och Engels skrivit i ett tidigare skede.) Så hade folket värvats att självförintande gå ut i det av kejsaren önskade kriget.

Men 1917 när huset Morgan och Wall Street skulle driva fram ett kontinentalt krig mot Tyskland från Förenta staterna gick det inte att på samma sätt direkt få folket där med sig. Krigsmotståndet var starkt. Den populistiska traditionen levande. Både Socialist Party och IWW (Industrial Workers of the World, där Joe Hill verkade) med konstnärer och intellektuella i tidskrifter som ”Masses”, var medvetet aktiva i kampen mot kriget. De saknade båda i den levande populistiska traditionen på gott och ont den effektiva tyska partidisciplinen. Trots massmediainsatserna och det politiskt lögnaktiga talet om att försvara demokratin mot de kejserliga hunnerna stod där folk krigets herrar emot. Krigsviljan bland folket och arbetarklassen i Förenta staterna fick piskas fram med polis och domstolar, fängelsestraff, tidningsförbud och utomlagliga våldsåtgärder. Arbetarklassens organisationer angreps och blev till stor delen krossade. Endast genom sin statliga propagandainstitution the Committee on Public Information som arbetade vetenskapligt (den blev Goebbles ett föredöme) och till slut engagerade en arbetande stab av 150 000 kunde de härskande - hand i hand med polisinsatserna - skapa illusionen av folklig krigsvilja.

Det kan för många av oss i denna epok av ständiga folkförödande krig ofta kännas hopplöst att komma med argument och fakta mot en helt mediekontrollerande och lögnaktig överhet. Gång på gång lyckas de härskande i eget intresse också värva folken det ena efter det andra ut i självförintande krig. Någon fred annat än tillfälligt och lokalt har åtminstone jag, nu på mitt nittionde år, inte fått uppleva. Och vilka lägg i vära länder jag än öppnar från denna rätt långa tid dryper de av den härskande klassens krigarljuga.

Men det finns andra erfarenheter. Vi har dem i vår egen historia som inför 1905. Den gången var det arbetarklassens medvetenhet som
hindrade militären och kungahuset i Sverige att driva igenom ett krig mot det Norge som krävde full nationell självständighet. Förenta staternas krig mot Indokinas folk ger ett annat exempel. Det skapade inte bara en internationell solidaritet med offren för Förenta staternas maktutövning utan framförallt en motoffentlighet också inom imperiet som möjliggjorde ett allt mer organiserat inhemskt motstånd vilket sedan spreds inom dess väpnade styrkor till dess det började undergräva statens maktmonopol. Alla minns vi desertörerna som kom även till Sverige. Märk att de avgörande orden var medvetenhet och motoffentlighet.

Visst, i den epok i vilken vi lever kan vi med vårt fredsarbete blott sägas kunna förhindra ett särskilt krig. Inte kriget. Vi i min generation lyckades dock trots allt skjuta upp det 1952 planerade kriget i Europa och bidra till vapenstilleståndet i Korea. Men det var stort nog det. Även fast vi är klart medvetna om att krig sedan dess även i Europa skördat ohyggligt många offer och fortsätter så göra.
Vi bör alltså lära dubbelt. Både av den framgångsrika kamp vi förde i Sverige 1905 och av det ohyggliga som blev följden av det härskande tänkandets grepp över folkets medvetande och den lydnad som förlamade den tyska arbetarrörelsen 1914. I detta samtidigt veta att droppen urholkar stenen.



____________________

Nordiska fredssamtal i Degerfors/Sverige/Sweden fredag-söndag 12-14 augusti 2016

Fred och avspänning i Norden blir en allt mer angelägen och brännande fråga. På kort tid har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde – Nordatlanten, Nordkalotten och Östersjön – skärpts betydligt.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde ökar behovet av ett fördjupat nordiskt samarbete. Men säkerheten i regionen är inte enbart – kanske inte ens i första hand – en fråga om militärt försvar. Det är en politisk fråga, som kräver diskussion och aktivitet inom breda skikt av folket i de nordiska länderna.

Därför anordnar Folket i Bild Kulturfront för femte året i rad nordiska fredssamtal i Degerfors.

Frågor som kommer att tas upp är bland andra:

• Vad innebär Natos framflyttade positioner och aktiviteter – däribland utökad aktiv militär verksamhet och ett svenskt värdlandsavtal – för freden och säkerheten i regionen?
• Vilken betydelse har den väststödda statskuppen i Kiev, Ukraina, inbördeskriget i Donbass, västmakternas respektive Rysslands agerande och den ryska annekteringen av Krim för säkerheten och stabiliteten i Europa och Norden?
• Hur bör de nordiska länderna förhålla sig till den USA-ledda insatsen i Irak och Syrien, som sägs syfta till att ”förebygga och besegra terrorism och bekämpa ISIS”?
• Hur kan vi bidra till ett stopp för de nordiska ländernas deltagande i kriget i Afghanistan?
• Hur ska man folkrättsligt se ingripandet i Mali, som de nordiska länderna stödjer med roterande system för transportflygplan?
• Vilken roll spelar FN i pågående konflikter?
• Hur kan Nordens folk och länder försvara FN-stadgans och folkrättens principer, särskilt förbudet mot angreppskrig?

Fredag 12 till söndag 14 augusti 2016

Plats: Folkets hus i Degerfors, Värmland

Deltagaravgift 350 SEK (inkluderar middag på fredag 12 augusti och frukost på lördag 13 augusti och söndag 14 augusti)

Anmälan genom inbetalning FiB/K Stockholmsavdelningen plusgiro nr: 5 16 53-4 (OBS! ange namn på deltagare)

Boende: Bruksgården,, 50 SEK/natt , egen sovsäck, anmälan till Jan Ask rodvitner@gmail.com

Möjlighet till boende Stina Borjo stickmonster@telia.com

Frågor till FiB/K Stockholmsavdelningen
Hashim Al-Malki
hashim.al-malki@comhem.se

Christer Lundgren
christerlundgren5@gmail.com

Programmet för Nordiska fredssamtal i Degerfors fredag-söndag 12-14 augusti 2016:

Fredag 12 augusti
14.00–16.00 Registrering i Folkets hus
16.00 – 19.00 Fred och avspänning i Norden?
Jan Ask, Välkomstanförande
Eva Myrdal, Hälsningar till Fredssamtalen och tack till bidragsgivare
Pelle Sunvisson, Pepp inför fredssamtalen
Stina Oscarsson, Konsten att skapa en ny berättelse
Thage G Peterson, Är siktet inställt på krig eller fred?
Stig Henriksson, Folkrörelsernas möjligheter att påverka parlamentarismen
19.30 - Gemensam middag som fortsätter i fritt samkväm

Lördag 13 augusti
8.00-9.00 Gemensam frukost
9.00-11.30 NATO och Norden – FN och folkrätten (20+5 + Bokpres 10)
Jan Myrdal, Visst kan folket värvas till självförintande krig.
Tine Spang Olsen, Danmark - et krigsførende NATO-land
Pål Steigan, Norden och Nato
Erik Göthe – Freden, FN och folkrätten
Ola Tellesbø - Bokpresentation : Sikkerhetspolitiske veivalg Skjebnefellesskap med USA og NATO?
Moderator: Margareta Nordman
11.30-12.00 Fikapaus
12.00–13.00 Gruppsamtal
Tre grupper – samtal under det övergripande temat.
Kerstin Tuomela, Staffan Ekbom, Björn Forseth
Ca 13.00–14.00 Lunch på sta’n.
14.00–16.00 Pågående konflikter och krig (20+10 min)
Markus Limmergård, Ukraina-prejudikat, händelseförlopp och inverkan på närområdet
Hans Öhrn, Mali: Islamistisk terror eller fransk imperialism - vad hotar Afrika?
Patrik Paulov, Så blev svenskt bistånd stöd till terror i Syrien
Mattias Cederholm, Krigen idag i Mellanöstern - de pådrivande och deras ombud, ett tragiskt pussel med många bitar
Moderator: Eva Myrdal
16.00-16.15 Fikapaus
16.15–18.00 Gruppsamtal
Tre grupper – samtal under det övergripande temat.
Kenneth Lundgren, Britta Ring, Ulf Bjerén
18.00–19.30 Middag på egen hand
19.30 – Kulturafton, med eftersits
Fredsaftensang - på vej mod en bedre verden. Danska fredsvänner är våra försångare
Teachers Blended - en av Degerfors många lokala musikaliska stoltheter: Thomas Augustsson, Mats Öjebo och Bengt Arvidsson spelar rock, pop, ballader, gammaldans. Irländska och grekiska toner kan förekomma. Instrumenteringen: akustiska gitarrer, kontrabas, munspel, dragspel, mandolin, tvättbräde och flerstämmig sång.
Konferencier: Mike Powers

8.00–9.00 Gemensam frukost
9.00–11.30 Nordiskt arbete för fred och alliansfrihet
9.00–9.20 Staffan Ekbom, Arbetet mot svenskt Nato-medlemskap
9.20–11.00 Rapporter från fredsfronten i Norden (15 min + 10 min. frågor)
Kerstin Tuomala, Arbete mot Nato-medlemskap i Finland
Hasse Schneidermann, Alternativer til fortsat dansk krigsdeltagelse og oprustning
Aslak Storaker, Norges Syriapolitikk og fredsbevegelsens motsvar
Lars-Gunnar Liljestrand, Utvärdering av Vitboken kring Sveriges krig i Afghanistan
11.00–11.30 Majbritt Theorin – Appell för arbete för fred och alliansfrihet – väntar på rubrik
Moderator: Jan Fredriksson
11:30 Avslut och tack till alla
11.35– Avslutande Kaffe/Té och möjlighet att byta adresser
Website Builder drives av  Vistaprint